Graviditet..

De här med graviditet, vad får man egentligen veta om de innan man sitter där på toastolen och ha kissat plus på stickan? Allt jag visste var att man kan må lite illa på morgonen, kräkas lite och bli stor som en flodhäst.
Men när jag satt där på toastolen och väntade på att minuterna skulle ticka och resultatet skulle synas hade jag ingen aning om vad jag precis höll på att gå in i.. 9 månader av ren jävla helvete..
 
Nu såhär efter graviditeten är över ha jag insett att jag var deprimerad, och hur jävla dåligt jag mått dom 9 månader Hjalmar låg i min mage..
För vad ha jag inte lyckats dra på mig under graviditeten?
Kräktes från dag 1, gick samanlagt ner 16,5kg från den dagen jag skrev in mig hos BM till de att jag kom in på förlossningen, kräktes så mycket att jag fick näringsbrist och vätskebrist och fick läggas in med dropp, haft 11st tvillingcystor som jag varit tvungen att skära upp och tömma gång på gång, Karpaltunneln blev igen stockad och jag fick svårt att röra händerna vissa tillfällen, mina lever prover blev dåliga och mjälten ha blivit förstorad, fick dras med urinvägsinfektioner, ja listan kan bli lång..
Jag menar inte att klaga, eller att sitta och spy galla över graviditet, men jag hade önskat att någon hade berättat för mig om allt som kan hända, för jag satt själv och undrade gång på gång, vad är de för fel på mig!? Varför mår alla andra så bra men inte jag ? Jag hade ingen ork till något och fick bli sjukskiven gång på gång. Min BM sa i början av graviditeten att illamåendet skulle släppa efter vecka 18, jag räknade dagar, men illamåendet bara fortsatte, sen sa dom i v 22 då kommer du må bättre och bli piggare, v 22 kom och jag mådde fortfarande skit och kräktes 6-10 ggr per dag. Jag försökte att hela tiden hålla humöret upp, försökte tänka positivt och inte klaga så mycket, men tillslut går de inte, tillslut satt jag bara hemma i tårar och undrade vad jag gett mig in i, hur ska jag kunna glädjas för de lilla livet jag har där inne när jag hela tiden får må som jag mår !? Jag kände mig värdelös som inte ens kunde bära ett barn som alla andra gjort och gör hela tiden..
 
Jag önska att de hela med graviditet inte skulle behövas målas upp så stort och så fint, visst de är jätte fint och helt underbart att ett litet liv kan komma till liv, men de finns vi 10% av alla kvinnor som inte få må så bra, som får kämpa.
 
Nu sitter jag här som en helt ny människa, dagen efter förlossningen var jag Sara igen, hon som inte är ett nervvrak, hon som är glad och positiv och har hur mkt energi som helst, de är skönt att hon är tillbaka och jag har lyckats få Världens finaste son som ger mig så mycket kärlek.
Jag hade aldrig klarat denna graviditet utan Alexander, han har varit ett sånt stöd, han har stigit upp varje natt med mig när jag kräkts upp hela magens innehåll ur mig, han har gett mig vatten, strukit mig på ryggen och hållt upp mitt hår. Han ha varit en klippa och på förlossningen märkte jag verkligen vilket team vi är! De va han som fick mig att orka, han som fick mig att andas och han som fick mig att klara av en förlossning utan ryggmärgsbedövning som jag var så rädd för. Jag ha insett vilken underbar människa han är och hur mycket jag behöver honom!
 
Nu ska jag sluta att sitta här och gnälla, jag hoppas att ingen tar illa upp av de jag skrivit, detta är min syn på hur min graviditet var, detta är mitt sätt att få skriva av mig. Om ni tycker att jag gjort fel som skriver ut de här så fine, alla är vi olika, men jag känner att jag behövde de här, jag behöver få skriva av mig, få ut allt som var för mig ett rent helvete.. De betyder inte att jag inte älskar min son, de gör jag! Han är de bästa jag någonsin skapat och det finaste jag vet på denna jord! Jag trodde aldrig man kunde älska någon såhär mycket!

Kommentarer
Postat av: Emma ☆♡Mamma till Alwin &Alma♡☆

Jag kan förstå dig, det är typ ingen som pratar om det jobbiga som kan komma med en graviditet. Nu har ju inte jag mått lika dåligt under mina graviditeter som du gjort utan "bara" haft hemska foglossningar så jag knappt kunnat gå och lite illamående och såklart gått upp tusen kilo.. bara det kändes nog jobbigt för att ens tänka tanken på fler barn. skönt att du fått börjat nå bra igen och hoppas det håller i sig och att allt går bra med lilla Hjalmar 😊 Kommer gärna och hälsar på er när det passar 😊 kram

2015-04-01 @ 11:10:52

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0